ANALYS 1
ESG-risker hör hemma i kapitalet,inte bara i systemriskbufferten
ESG-risker hör hemma i kapitalet, inte bara i systemriskbufferten
Sverige har i sin lagrådsremiss om EU:s bankpaket tagit ett viktigt steg genom att tydligt öppna för att klimatrelaterade risker kan beaktas inom ramen för systemriskbufferten (SyRB). Det är principiellt betydelsefullt eftersom det uttryckligen placerar klimatrelaterade risker inom den makroprudensiella verktygslådan. Klimatförändringar kan skapa breda strukturella sårbarheter, påverka flera sektorer samtidigt och få konsekvenser för både det finansiella systemet och realekonomin, och då är det rimligt att de också kan diskuteras som en makrotillsynsfråga.
Att klimatrelaterade risker kan beaktas inom SyRB innebär inte att frågan därmed är uttömmande reglerad för kreditinstituten. Lagrådsremissen säger inte att hela ESG-begreppet som sådant ska fångas inom SyRB. På denna punkt är remissen snävare: det är klimatrelaterade systemrisker som förs in i ramen för systemriskbufferten. Kreditinstitutionens egna bedömning av sina materiella ESG risker och därpåföljande kapitalbehov görs inom den interna kapitalutvärderingen (ICAAP). Även om SyRB och ICAAP fyller olika funktioner kan de i praktiken samverka genom tillsynsbedömningar, där både systemrisk och institutspecifik risk påverkar kapitalkrav och åtgärder.
Detta blir särskilt tydligt när man läser lagrådsremissen tillsammans med EBA:s riktlinjer om hantering av ESG-risker. Här är budskapet betydligt mer operativt. EBA kräver att banker identifierar, mäter, hanterar och övervakar ESG-risker över kort, medellång och lång sikt, och att materiella ESG-risker ska integreras i kreditinstitutets riskhantering.
- Att klimatrelaterade risker kan beaktas inom systemriskbufferten innebär inte att frågan därmed är löst för kreditinstituten.
Klimatrelaterade systemrisker inom SyRB
Klimatrelaterade risker kan i vissa fall få en tydlig systemriskdimension. De kan påverka flera sektorer samtidigt, försämra säkerhetsvärden, försvaga kreditkvaliteten i breda delar av banksektorn och förstärkas genom gemensamma exponeringar och återkopplingar mellan banker och realekonomi. Mot den bakgrunden är det fullt möjligt att sådana risker, i vissa lägen, kan motivera makrotillsynsåtgärder.
Detta synsätt återspeglas också i lagrådsremissen. Där framgår att de svenska reglerna redan är utformade så att systemriskbufferten kan användas även för risker i samband med klimatförändringar. Detta innebär inte att Sverige redan har beslutat om någon särskild kalibrering av bufferten för klimatrisker, men det visar att Sverige rättsligt öppnar för att betrakta klimatrelaterade risker som en möjlig makroprudensiell fråga. I ett nordiskt perspektiv är detta en ovanligt tydlig offentlig markering.
Den svenska positionen ligger dessutom väl i linje med den bredare europeiska diskussionen. I Europeiska systemrisknämndens (ESRB) översyn av EU:s makrotillsynsram för banksektorn framhålls att makrotillsynen bör kunna bidra till att stärka kreditinstitutens motståndskraft mot klimatrelaterade finansiella risker, både övergångsrisker och fysiska risker. ESRB anger uttryckligen att systemriskbufferten, med vissa justeringar, skulle kunna vara ett relevant verktyg för att hantera sådana risker. Samtidigt understryker ESRB att klimatrelaterade finansiella risker kan få systemeffekter just genom sin bredd, sin osäkerhet och sin långsiktiga och delvis irreversibla karaktär.
Det är dock viktigt att notera att ESRB inte behandlar makrotillsynen som en fristående lösning. Tvärtom beskrivs den som komplementär till mikrotillsynen. Det innebär att även om klimatrelaterade risker kan vara relevanta inom ramen för SyRB, så utesluter det inte att ESG-risker också måste analyseras och hanteras på institutsnivå. Det är just denna dubbla struktur, ett makroprudensiellt och ett mikroprudensiellt perspektiv, som blir central när lagrådsremissen läses tillsammans med EBA:s riktlinjer om ESG-riskhantering.
Förhållandet mellan SyRB och ICAAP
Analyseras förhållande mellan SyRB och ICAAP mera ingående så innebär det att den svenska linjen måste sättas i relation till EBA:s slutliga riktlinjer om hantering av ESG-risker. EBA:s utgångspunkt är tydlig: kreditinstituten ska ha interna processer och arrangemang för att identifiera, mäta, hantera och övervaka ESG-risker över kort, medellång och lång sikt. ESG-risker ska därmed inte behandlas som en fristående hållbarhetsfråga eller som en ren policyfråga, utan som en del av den övergripande prudensiella riskhanteringen.
Enligt EBA kan ESG-risker inte förstås enbart som en fråga för SyRB eller för den allmänna finansiella stabiliteten. Om en ESG-risk är materiell för ett kreditinsitut, ska den integreras i institutets egen riskstyrning och i dess interna kapitalutvärdering. Detta synsätt innebär också att ESG-risker inte bör förstås som en separat riskkategori i prudensiell mening, utan som riskdrivare som påverkar etablerade risktyper.
Här blir skillnaden mellan SyRB och ICAAP central. SyRB är ett makroprudensiellt verktyg som syftar till att hantera breda, strukturella eller systemomfattande sårbarheter i det finansiella systemet. Frågan på denna nivå är om en risk hotar den finansiella stabiliteten eller skapar en sådan strukturell sårbarhet att kreditinstituten som helhet behöver bära mer kapital.
ICAAP har en annan funktion och är relaterad till kreditinstitionens intern kapitalbedömning. Här är frågan inte är om risken är systemisk, utan om den är materiell för den enskilda banken och hur den påverkar bankens exponeringar, riskprofil, kapitalbehov och motståndskraft. EBA:s ESG-riktlinjer knyter ESG-risker tydligt till denna logik.
Trots att Sverige rättsligt öppnar för klimatrelaterade risker inom systemriskbuffertens ram, kan detta inte ersätta den institutsspecifika hanteringen av materiella ESG-risker i ICAAP. Den svenska linjen behöver därför förstås som att ett makroprudensiellt perspektiv kan samexistera med, men inte ersätta, det mikroprudensiella krav som följer av EBA:s riktlinjer.
- Systemriskbufferten kan hantera den makroprudensiella dimensionen av riskerna, men det är först genom ICAAP som materiella ESG-risker får genomslag i det enskilda kreditinstitutets kapitalbedömning och motståndskraft.
EBA:s SyRB-konsultation stärker den svenska linjen men ställer också högre krav
Av EBA:s konsultation från januari 2026 om ändrade riktlinjer för SyRB framgår att myndigheten uttryckligen ser klimatrelaterade risker som potentiellt systemiska. SyRB kan därför vara ett relevant verktyg om sådana risker bedöms kunna få allvarliga negativa konsekvenser för det finansiella systemet och realekonomin. Samtidigt visar konsultationen att det inte räcker att endast konstatera att det finns en rättslig möjlighet att beakta sådana risker. EBA diskuterar också hur klimatrisker ska identifieras, avgränsas och kalibreras i praktiken, bland annat genom mer precisa sektor- och geografibaserade avgränsningar.
På så sätt stärker konsultationen den svenska linjen genom att bekräfta att klimatrelaterad systemrisk hör hemma i den makroprudensiella diskussionen. Samtidigt visar den att lagrådsremissen visserligen är rättsligt öppnande, men inte i sig metodologiskt tillräcklig. EBA:s konsultation tydliggör att en faktisk användning av systemriskbufferten för klimatrelaterade risker kräver betydligt större precision än att enbart slå fast att sådana risker ryms inom regelverket.
EBA:s ESG-riskhantering och Finansinspektionens tillämpning i Sverige
För att få en helhetsbild av läget måste den svenska linjen sättas i relation till EBA:s slutliga riktlinjer om hantering av ESG-risker.
EBA:s utgångspunkt är tydlig: kreditinstitut ska ha interna processer och arrangemang för att identifiera, mäta, hantera och övervaka ESG-risker över kort, medellång och lång sikt. ESG-risker ska därmed inte behandlas som en fristående hållbarhetsfråga eller som en ren policyfråga, utan som en del av den övergripande prudensiella riskhanteringen. Om en ESG-risk är materiell för ett kreditinstitut, ska den också fångas upp i institutets egen riskstyrning och interna kapitalbedömning.
Mot denna bakgrund blir Finansinspektionens (FI) ställningstagande särskilt viktigt. FI meddelade i maj 2025 att myndigheten avser att följa EBA:s riktlinjer om hantering av ESG-risker. FI framhöll då uttryckligen att riktlinjerna preciserar vilka interna styrformer, processer och planer kreditinstitut bör ha på plats för att identifiera, mäta, hantera och övervaka ESG-risker. Detta innebär att den svenska linjen inte kan läsas som att EBA:s riktlinjer enbart utgör ett allmänt bakgrundsmaterial. Tvärtom har FI tydligt signalerat att myndigheten kommer att utgå från EBA:s ESG-riskram i sin tillsyn. FI stärker sitt ställningstagande i remissvaret på EU:s bankpaket genom att välkomna att det i förarbetena tydliggörs att ESG-risker ingår bland de risker som kreditinstitut ska beakta inom de övergripande kraven på riskhantering. Därtill har FI föreslagit ändringar i remisssvaret som uttryckligen rör riskhantering, intern styrning och kontroll samt krav på ESG-relaterade särskilda planer. Sammantaget visar detta att FI inte bara principiellt säger sig följa EBA:s riktlinger, utan också konkret för in krav på ESG-risker i den svenska normgivningen på lägre nivå.
- Att klimatrelaterade risker kan beaktas inom systemriskbufferten innebär dock inte att frågan därmed är uttömmande reglerad för kreditinstituten. För att förstå helheten måste den svenska linjen läsas i ljuset av EBA:s riktlinjer om ESG-riskhantering och deras krav på institutspecifik riskhantering och intern kapitalutvärdering.
Två perspektiv på samma risk?
Det kan invändas att samma underliggande ESG-riskfaktorer därmed riskerar att beaktas både inom SyRB och inom ICAAP. En mer träffsäker beskrivning är dock att det rör sig om två olika perspektiv på samma typ av risker, snarare än om en orimlig dubblering.
På makronivå frågar man:
- kan klimatrelaterade risker skapa breda strukturella sårbarheter i banksystemet?
På mikronivå frågar man:
- hur påverkar dessa risker kreditinstitutets portföljer, motparter, säkerheter, affärsmodell, riskaptit och kapitalbehov?
Så länge dessa två frågor metodologiskt hålls isär handlar det inte om felaktig dubbelräkning, utan om att samma underliggande fenomen kan ha både systemeffekter och institutsspecifika effekter. ESRB:s och EBA:s respektive resonemang stödjer denna dubbla struktur eftersom makrotillsynen hanterar systemomfattande sårbarheter, medan den kreditinstitutspecifika riskstyrningen och ICAAP måste fånga det som är materiellt för det enskilda kreditinstitutet.
Slutsats – Institutspecifik ESG -riskhantering
Lagrådsremissen visar tydligt att Sverige är berett att betrakta klimatrelaterade risker som en möjlig fråga för systemriskbufferten. ESRB:s arbete ger också stöd för att klimatrelaterade finansiella risker kan ha en verklig systemriskdimension och ett relavant makrotillsynsverktyg. Samtidigt ska den svenska linjen inte förstås frikopplad från EBA:s riktlinjer om ESG-risker, och ännu mindre från Finansinspektionens uttryckliga besked att myndigheten avser att följa dessa riktlinjer.
Den centrala slutsatsen är följande: den svenska lagrådsremissen öppnar för ett makroprudensiellt perspektiv där klimatrelaterade risker kan beaktas inom ramen för systemriskbufferten. Samtidigt följer det av EBA:s riktlinjer om ESG-riskhantering och av Finansinspektionens tydliga ställningstagande att detta måste kompletteras av ett mikroprudensiellt perspektiv, där materiella ESG-risker integreras i bankernas ordinarie riskhantering, riskaptit, planer och interna kapitalutvärdering. Den svenska linjen bör alltså inte förstås som att klimat- och ESG-risker huvudsakligen kan hanteras genom systemriskbufferten. Snarare bör den läsas som att Sverige erkänner ett makroprudensiellt lager, samtidigt som Finansinspektionens ställningstagande visar att bankerna också måste uppfylla EBA:s mer operativa och institutspecifika krav på ESG-risker.
Systemriskbufferten, SyRB, är ett makroprudensiellt verktyg.
Den används för att hantera breda, strukturella eller systemomfattande sårbarheter i det finansiella systemet. Frågan är om en risk hotar systemets finansiella stabilitet eller skapar en sådan bred strukturell sårbarhet att bankerna som helhet behöver bära mer kapital.
ICAAP är kreditinstitutets specifika interna kapitalbedömning.
Här är frågan inte om ESG risken är systemisk, utan om ESG risken är materiell för den enskilda banken och hur den påverkar bankens egna exponeringar, riskprofil, kapitalbehov och motståndskraft.